Detta blev för min del huvudscenen, där det flöt väldigt bra med mycket publik och bra innehåll.
Först ut var Abrovink, dvs jag själv med hjälp av Dick, Fredda och Jocke. Jag blev mycket smickrad av att mötas av en välfylld lokal - trots att Maja Phalén spelade i fiket samtidigt. Jag vet inte om jag förtjänar uppmärksamheten, men vi öste på efter bästa förmåga och en del nummer blev riktigt bra.
Oddsen var inte de bästa, eftersom vi inte haft någon chans att repetera ihop. (De senaste månaderna har jag inte känt att jag haft något som liknar en ledig dag, antingen är det jobbet eller barnen. Så är det bara, och man får göra det bästa man kan.) Jag snodde ihop komplappar åt de andra så gott jag kunde, och de är så rutinerade att de hanterar det.
Eva (min fru) och Susanne (min syster) fotograferade lite, och här är en bild som blev hyfsad på mig, så den vill jag ha med.
Jag satsade mest på de "gamla vanliga", som Wannabe, Som en golfare och Jag samlar Pokémon (en av de som kändes som om den funkade allra bäst), men stack också in den nya "Tjong i kalsongen" (sången om spelet "Ghosts'n'Goblins), och avslutade med den ena av de två (!) Mr Fisk-pastischer jag skrev i somras, "Psemester i Psykét".
På denna sista låt tog jag upp (ner?) Mr Fisk och Martin. Nu hördes tyvärr inte Mr Fisk så bra, miken var nog inte uppdragen, men vi får göra om det nån annan gång. Det svängde rätt bra tyckte jag, och vi rörde till det hyfsat på slutet (vilket var meningen).
Den andra Mr Fisk-partschen då? Jo, den heter "I have a dog" och är egentligen ännu bättre som pastisch, men den tog jag inte den här gången.
Mr Fisk och Martin Johnson körde på engelska i stället för svenska, som gällt en del under senare tid (till min förtjusning). Naturligtvis funkar det på engelska också. Jag rände runt mycket under deras spelning så jag kan inte säga så mycket. (Tacksam för andra åsikter att skriva in här!)
Johan Piribauer är ett kärt återseende. Han noterade att han oftast känner sig som nån slags punkare i "finkulturella" kretsar, men efter Abrovink och Mr Fisk är han plötsligt finkulturen i sammanhanget. Han hade med sig en av Gruvtolvans medlemmar, Torgny Sandgren. Det blev en rad favoriter, som "Parentes", "Jag kommer aldrig mer tillbaka" och "Norrland", och var inte "Balsam" med också? Och så ett par nyare låtar för den delen, som låten som handlar om åldrandet, insikten att åren springer iväg fortare än man vill.
Här kom Hanna på att den här vinkeln är väldigt trevlig när man fotograferar i källaren, och jag tog efter på en del bilder nedan. (Foto: Hanna Trygg, alltså!)
Johan fick inte riktigt den stora publik han förtjänar, men som i de flesta spelningarna så ökade det efter hand.
Charons Nymfer (uttalas "karons nymfer") är Dick Lundbergs och Tomas Nilssons nya koncept, med Bellman i en ganska annorlunda tappning, med scenkläder, distad sång, mycket elgitarr och en hel del teater. Det är ett mycket lovande koncept som jag tycker är det mest spännande vi sett här på länge! "Så lunka vi" har väl inte låtit så ny på mycket länge?
De eleganta "nymferna" spelade ut rejält.
Proggdags! Fredrik har ett ganska fast gäng han spelar med, Viktor, Jocke, Julia och Magnus (från vänster till höger ovan). Och det var full fart med många gamla favoriter, inklusive "Klas åker till Grekland".
Bilder från sidan är kul, bortsett från att man inte ser Jocke.
Observera att idag var Julia även pianist!
Fredda noterade att vi bröt traditionen att han avslutar. Det var kanske lite synd, men omväxling förnöjer också och han låg i alla fall mot slutet. För sist var som omväxling Mama Viol:
Mama Viol i den femmannasättning, eller snarare fyrmanochentjejsättning, som jag tycker är ny men som gällt ett bra tag nu. Mama Viol fick härmed den ovanliga rollen att både öppna och avsluta. Första passet brukar vara otacksamt, få brukar ha kommit, men tvärtom hade de gott om folk då, medan avslutningsspelningen fylldes mer efter hand och hade publiktoppen i mitten.
Och här ska jag skriva lite om låtar eller nåt när jag kommer på vad. Kanske nåt om "Dubbelmoral" eller så.