Under de hektiska lucia dagarna bestämde jag mig för att åka på min årliga spelning/diktuppläsning i Elsas Hus i Linköping. Varje år arrangerar Underjorden.se en konsertkväll som heter "Elsa I Underjorden". Underjorden.se styrs av ett antal eldsjälar som finns i hela Sverige, men främst i Linköping. Vi samlas på ett forum och diskuterar poesi, politik och musik. Den musik som spelas på Elsas är i huvudsak vispop/rock/trubadur. På Elsas finns även ett antal poeter som varje år läser upp sin digra skörd av dikter på ett dramatiskt sätt. I år hade jag inte bestämt något särskilt med min sidekick Peter Trygg utan ville bara komma till Elsas som en groupie och eventuellt läsa upp några av mina dikter.
Jag släpar mig genom ett mörkt Linköping lördagen den 11 december går förbi Trädgårdsföreningen och vinkar glatt till passerande trafik. När jag äntligen kommer fram till Elsas visar det sig att de har stängt, öppnar inte förräns klockan sex. En utav poeterna, Lina, står där och väntar. Hon och jag bestämmer oss för att ta en fika tillsammans på Yngves. Vi sitter och pratar om allt möjligt en stund och går sedan tillbaks. Då har de äntligen öppnat och jag rusar ner till den andra scenen, "Teaterscenen" för att se om Peter kommit.
Han och ett helt gäng från motala står och "värmer upp" inför deras spelning som ska börja sedan vid 21.00.
Vid 19.00 börjar en tjej som heter Helene Bladh spela på "Caféscenen" och jag ställer mig för att lyssna. Hon sjunger så bra att jag ryser och blir lite smått avundsjuk. Hennes texter är öppna och varmsinnande om kärlek och jag finner mig själv tänka:"Om jag ändå kunde skriva sådär.."
Under kvällen vandrar jag mellan scenerna och ser hur min killkompis smyger ner till logen bakom teaterscenen med jämna mellanrum för att fylla på sin kopp som han ständigt går med i ena handen. Lite senare på kvällen märker jag att det är rödvin han dricker, en slags "självförtroendeskapare" som han kallar det själv.
Vidare ser jag Jan Altsjö(infoga bild), en trubadur som vanligtvis brukar ha med sig ett band med körtjejer är ensam i kväll. Hans visor är genomtänkta och hans gitarrspel är helt underbart. Hans konsert var den mest uppskattade under kvällen (det var mest folk som såg på denna).
Efter Jan Altsjö kommer Peter med sitt kompband. För att dämpa sin oerhörda nervositet som han får varje gång han har en spelning värmer han upp inför oss supporters. Han och en vän till honom spelar låtar av Nationalteatern och deras "hit" Aura Mediocritas. (ta med låten till portfolion?). Peter och hans band spelar bland annat "Comfortably Numb" (Pink Floyd)och Hallelujah (Leonard Cohen). Leaden styr mest av Peter, men även av en blind tjej vid namn Isabelle. Hennes sångstil påminner mycket om Alanis Morrisette.
Jag växlade mycket mellan de två scenerna, det var band och trubadurer och poesi blandat med humor och allvar.
Efter Peters spelning vandrade jag runt bland folk och pratade med massor av människor. Dick läste upp dikter runt halv elva tiden, så där fastnade jag en bra stund. En av hans dikter satte sig i huvudet på mig, jag kommer inte riktigt ihåg orden men jag minns att jag tyckte att det handlade om mig. Hans dikter i övrigt handlade om konsumtion och hur konsumerandet har blivit den nya religionen för oss människor. På grund av Dicks stammande så överdriver han orden och talar extremt tydligt, använder hela sin kropp och pratar både högt och lågt, väldigt teatraliskt. Jag tyckte hela uppläsningen av hans dikter var fantastiskt. Han äger scenen när han hamnar på den.
Jag gick och väntade på rätt tillfälle att läsa upp dikter hela kvällen och efter Dicks uppträdande var det fritt fram för alla att läsa upp dikter eller sjunga en låt. Jag tog tillfället i akt och läste upp 5-6 dikter inför 7 pers bestående av vänner enbart - - det var dom som fanns kvar nu när allt var slut. Jag ställde mig på scenen och frågade om ljuset kunde dämpas, jag fick det rätt i ögonen. Sa :"Jaså, är det så här det känns när man är nervös"É
En utav de dikter jag läste upp var denna:
Ur din mun
Kommer små söta lögner
Lögner för att göra mig glad
Var det inte det jag visste
Du ljög för mig
Jag blundar
Tänker bort smärtan
Försöker le mot dig
Trots att jag vet
Att allt som kommer ur din mun
Är små söta lögner
Förr eller senare faller allt isär
Men jag trodde
Jag vet inte vad jag trodde
Små söta lögner
Är här för att stanna
Jag läser upp den första dikten och orden bara flyter. De dramatiska gesterna, tonen på orden, ja allt kommer som en inre kraft. Jag är både arg och ledsen på tonen, växlar mellan förtvivlan och lycka. Det känns väldigt konstigt, som någon annan tagit över min kropp och placerar mina ord i min mun på detta sätt. När jag sen går av scenen är jag helt tom i skallen. Jag sätter mig bredvid Dick och försöker att inte smälta bort. Hans vinångor påverkar mig och jag spritter upp ur stolen som en jag vet inte vad, mitt hjärta slår i 120 och det känns som om jag tagit någon uppåtdrog, kan inte sluta le och vill bara dansa bort. Så fortsätter jag känna resten av kvällen så när jag ska försöka sova sen så kan jag inte sluta skratta eller vara stilla.
Rebecca