Ett problem med lördagstiden är att Elsas Hus öppnar så sent. Det är väldigt svårt att hinna ljudtesta ordentligt, och trots att Sonic Circus var på plats från start så hann inte Blxthalka testa. Beklagligt, man kanske ska begränsa sig till ett band per kväll.
Jag hade kortat ner programmet lite, dels för att ge en aning mer tid till ljudtestet, dels för att jag ändå hade problem med halsen så det var inte tal om att sjunga någon halvtimme. En kvart fick det bli, och jag spelade ett par nya (på bilden kan man ana rubriken till "Konstnärer är folk och de bor i ett främmande land"), läste nyskrivna sagan om den nye förmannen, och rundade av med "Jag samlar Pokémon" medan Marco ställde upp sina saker.
Om mina låtar är mer eller mindre inventarier i sammanhanget så var Marcos "Vanvett" ett skönt udda nummer som jag tyckte togs emot mycket bra. Det handlar om "noise", om stämningsfulla ljudmattor utan melodier, det är frestande att kalla det ljud hellre än musik, men det tror jag inte ses negativt precis. Vi släckte ner i lokalen så man inte såg mycket mer än Marcos bildskärmsupplysta ansikte. Det var rätt många som lyssnade, och det var väl bara de yngsta som inte riktigt klarade det. Fast när stämningsljudet gör smågrabbarna illa till mods, då har det ju faktiskt berört även dem.
Neurobash var en ännu mer experimentell akt än Vanvett. Här handlade det om en grupp som är så elektronisk att till och med deras närvaro var elektronisk. Jimmy Esbjörnsson (ovan) presenterade, men bandet själv uppträdde på vita duken (nedan).
Det här såg jag som sagt som ett experiment. Kan man ha "videokonsert"? Mja, publiktillströmningen sade väl att det inte direkt gick hem. Publiken hölls mest i fiket. Å andra sidan gillade smågrabbarna Neurobash. De var lite svängigare än visorna i fiket, och lättare att förstå än Vanvett. Allt har sin plats.
När Jan Altsjö gick på fylldes Underjorden rejält. Lite synd om Mama Morrigan, men Jan Altsjö är populär.
Jan började med att spela själv. Altsjö är en artist som förlitar sig mycket på mellansnacket, och det passade bra in med låtvalet. Han spelade en låt som handlade om hans bror som flyttade till Knutby, och klassikern Supa Supa Supa bland annat. Altsjö är en artist jag aldrig missar de gångerna han kommer till Elsas.
Här hoppas jag att de medverkande kan komma med lite kommentarer. Jag fångade några ögonblick på bild, hörde en del av dikterna och hörde Martin prata om marsvin. Men jag vet inte vem som vann.
Tvära kast och kontraster är något positivt när det heter Elsa i Underjorden. Blxthalka (jag tror det skall stavas så) spelar metal, med rytsång (growl om man måste säga det på engelska) och mycket gitarrer. Trots att de inte hunnit ljudtesta ordentligt (eller alls) så lät det nog rätt så riktigt, och de lyckades hålla tiden. Men det var inte så lätt att ratta ljudet, stärkarna var högre ställda än vad som var "rattningsbart", och trummorna tar alltid stor plats.
Jag önskar att jag kunde analysera Blxthalka och Sonic Circus bättre, men det måste jag lämna åt andra. (Det betyder att den som saknar analysen gärna får hjälpa mig!) Sonic Circus hade varit kloka nog att fotografera inställningar på stärkare och mixer så vi snabbt hittade rätt. Ändå blev sången låg i första låten, det var lite märkligt, speciellt som sången inte alls är så låg i min inspelning, men det var ju snabbt rättat när jag väl försäkrat mig om att miken fungerade alls.
Och även Sonic Circus höll tiden perfekt, så Fredda och gänget kunde köra igång ganska precis enligt schemat.
Först konstaterade Fredda att "Habors bro" blivit recenserad i Nolltretton, av Tobias Pettersson, och att det var väl bra... för att vara Tobias.
Sedan brakade det igång som det skall, med bandet i dagens väldefinierade sättning. Fredda och Magnus...
...Viktor, Julia och Jocke.
Göran på Elsas Hus hade (i alla fall innan) dikterat att spelningen måste sluta absolut senast 00.30, för att hinna riva innan stängning. Jag var ganska orolig hur det skulle gå, men det gick utmärkt. Alla inblandade skall ha beröm för att ni höll tiderna så bra. Schemat var aldrig mer än 5 minuter fel, om ens det. Som ett urverk helt enkelt! Ändå måste jag fråga mig om man skall begränsa banden. Framför allt tror jag att det hade varit skönt för Blxthalka att få en egen halv eller helst hel timme. Fredda och Hundarna var jag inte orolig för, de är så rutinerade att de får det att funka var som helst.
Sammanfattningsvis, en bred och rik Underjord, som inte var lik någon tidigare. Den elektroniska musiken fick större plats än tidigare, och det är välkommet. Alla kan spela!