Efter ett lång uppehåll så var Underjorden åter igång, med sitt nya format med längre spelningar på lördagar. Jag hade planerat sex akter, som blev fyra på grund av sjukdom, som blev fem tack vare att Peter Trygg hoppade in på kort varsel.
Jag började själv, och kände att jag märkligt nog hade hyfsat med tid. Jag var nästan inställd på att, som det ofta blivit förr, börja en kvart över tiden och sluta efter 15 minuter för att nästa skall på halv, men i stället började vi en halvtimme över tiden och så spelade jag Rebeccas halvtimme.
Jag spelade nästan bara nya låtar. Först spelade jag "Världens bästa Persson", som ett farväl till den, lite för sällan spelade låten. Sedan var det nytt hela vägen, "Doktor Flaska", "Lilla vän", "Konstnärer är folk och de bor i ett främmande land", "Det och kanske något mer" och min personliga favorit av åters produktion, "Dom ljuger". Jag vet inte om de gick hem så väldigt bra, men publiken var trevlig i alla fall och kändes med.
Fast det är en sak jag ångrar: Att jag inte, som det var tänkt, slet av mig den där trista tröjan för att få fram den roligare T-tröja jag hade under. Grå tröja är i tamaste laget. Förresten ångrade jag tonläget på ett par låtar också, A-moll är för lågt, men det är rep-till-spelning-paradoxen, det låter alltid lägre på scen än hemma. Det sätter sig när låtarna hängt med ett tag och hittat rätt tonart.
Narcissus är en duo från Västervik, som går visskolan där.
Deras stil är förstås inte speciellt punkig (vilket det mesta annat var i kväll) utan välrepeterat och säkert. Det var både eget och tolknmingar och bl.a. Alla Adwall och Cornelis.
RFSU hade kondomregn. Tyvärr hamnade nog en del på golvet, det är probemet med att kasta saker till publiken. Utom godis förstås.
De hade med sig demoskivor. Det är bra, det ska man ha!
Mr Fisk är inte längre duo med Martin, utan med Jennifer Karlsson. Inledningsvis blev det mest ur den engelskspråkiga repertoaren, men på slutet blev det två på svenska, inklusive favoriten "Jag blev glad". Mr Fisk har deklarerat att han inte tänker satsa på de svenskspråkiga låtarna, men det är trevligt att se att de inte åker ut bara för det. Vi behöver undergroundflum även på svenska, och det ena behöver inte utesluta det andra.
Mr Fisk själv håller stilen, vevande, introvert och lågt tonläge.
Både Jennifers sång och klarinett lade till mycket till ljudbilden, kanske speciellt sången. Det finns mycket att hämta här, förvalta det!
Peter Trygg spelar alltför sällan numera. Det borde vi få till en ändring på. Han har fortfarande en suverän röst och stark utstrålning, även när han är lite illa repad. Han sjöng bland annat sången till Christoffer (som var med i publiken) och härliga proggdängan "Rusta ner".
Punkband efter alla vissättningar, är inte det lite udda? Nej, inte det minsta!
The Slaughtered Reindeers (intressant namn!) levererar energisk punk med progg-punkiga texter på svenska, och även om jag inte uppfattade texterna hela vägen så gillade jag det. "Gubbkropp" var ett intressant uppslag att göra en låt av, den måste jag kolla närmare. "Dö, kapitalist" var riktigt mörkröd punk.
Jag vet inte om det var för trumburen, eller vad det var, men jag tyckte det blev bra ljud, mycket ös och det gick ändå ganska bra att få igenom sången. Och kolla vilka fina hopp! (Jodå, jag tror scenen höll.)
Det är svårt att få med alla i ett femmannaband, men här fick jag med trummisen i alla fall.
Här har vi en liten pratstund i korridoren.
Sammanfattning? Tja, det här var ju värt att göra. Jag hade ju helst velat haft två band, som planen var, men så som våra stilar spretar så var det knappast enahanda. Mr Fisk är närmare punkbandet är han är nära Narcissus, och Tryggs texter lutar också åt progghållet (liksom en del av mina), och jag petar samtidigt ända bort i folkmusiksnåren ibland, så det blev faktiskt ett mycket brett spektrum.
Och, inte minst, det var mycket publik! Det var uttalat fullsatt en stor del av tiden, och gott om folk ända till slutet, och de var med på både sjunga med och klappa med (även om det inte blev något dansat). Publiken är ryggraden i en spelning, och den var där!
/Ingemar