Höstens andra Underjord, inte fullt så intern som den förra, med i alla fall en Underjorden-debutant, som också var först ut:
Hugo Wester heter han. Han och Daniel Östersjö (som varit med en gång tidigare) åkte hit från Stockholm, och kompade varandra på var sin akt. Hugos visor är snälla visor, gärna om allvarliga saker som visan "Jag tror inte på bomber". Stilmässigt skulle jag säga att Hugo är lite åt Lundellhållet. Ljudmässigt vinner man mycket på att vara två. De körde både med två gitarrer och gitarr+mandolin. Det sista låter intressantast, men var av någpn anledning svårast att ratta ljudet för.
Rebecca Lagerstedt vart kvällens mest "interna", men som nu tagit steget från att köra med Peter och läsa dikter, till att sjunga själv med eget gitarrkomp. Det blev tolkningar och Trygg och Lundberg med mera, så vinkeln blev snällt och kärleksfullt, stilmässigt inte så långt från Daniel och Hugo. Hon kan inte mäta sig med dem i gitarrspelet, men hon har å andra sidan en röst med mycket styrka och möjligheter. Den här kvällen såg jag för första gången Rebecca erövra lite av den där riktiga "scenmagin" som uppstår när någon ensam tar scenen och lyckas fylla den. Jag vet inte vad den består av, men den här kvällen var det Beccas tur att hitta den.
Scenpoeten Vilska (Amanda) läste dikter som inte låter sig citeras. Det handlar mycket om sex, speciellt om sexualitetens baksidor. Ja, just "baksidor" passar väl bra som syftning på de avarter som Vilska ifrågasätter. Hon var helt klart kvällens provokativa artist, som tar scenen på ett helt annat sätt än Becca gjorde. Bilden ovan valde jag på att man ser rörelsen i den. Utan yviga hör ju estradpoesin till.
Daniel Östersjö sjöng sina visor kompad av Hugo Wester, så det var som början fast tvärtom. Daniels låtar är starka saker som sätter sig. Sånger om tiden ville ägna barnen men inte hinner var en som jag speciellt minns, eftersom jag kände igen mig. Daniel är inte helt olik Hugo i stilen, men jag fick lite mer Sandh-vibbar i hans spelning, om det nu betyder något.
Det blev en behaglig Underjord, där vi glatt kunde låta alla som ville dra över lite. Jag tror att alla de tre musikakterna var en bra bit över nominella maxgränsen 30 minuter, men det gjorde ingenting för det fanns tid över. Det enda jag egentligen önskade mig var att några inhoppare hade vågat sig upp, men vi hade väl behövt tjata lite mer.
/Ingemar