När man arrangerar Elsa i Underjorden måste man vara beredd på att bli överraskad. För mig var alla kvällens artister helt nya, och inte bara nya för mig: bara Mancan och Nicklas Brännström (i Bettlare och lösfolk) hade spelat på Underjorden förut. Många överraskningar alltså, men bara bra sådana.
Förvirringen om tider var maximal. På en del affischer stod det 18, andra 19 och i Corren tydligen både 18 och 16! Vi började hur som helst kvart över sex, och höll på nästan fram till nio. Det var gott om folk som lyssnade, och jag hoppas de hade lika roligt som jag.
Citat: "Nu går jag i stolta städer, och halkar så gott jag kan"
Höjdpunkt: avslutningen Stjärnorna kvittar det lika
Bettlare och lösfolk spelar nyskrivna Nils Ferlin-tolkningar med elektrisk och akustisk gitarr, bas och två sångare. Med Ferlin som textförfattare har man utan tvekan bra textmaterial, och bandet gör ett bra jobb med att föra fram dem. Det är svängigt samtidigt som poesin går rakt fram.
De spelade två kortare pass, en gång i början och en gång i slutet. Vi fick höra bland mycket annat Cirkus, Nattkvarter, John Boy ("en kärleksdikt till krig"), Kärleksvisa och Stjärnorna kvittar det lika.
Citat: "Du är min ängel här på jorden när orden inte betyder någonting"
Höjdpunkt: Glädje, sorg och misär... "är livet på allvar eller är det bara ett skämt?"
Jesper Karlsson, med stöd av en gitarr och kontrabas, spelade fina ganska milda och oförargliga visor. Han började med Kärlek om hösten ("höstdepressionen har jag klarat mig undan tack vare dig"), Min ängel (till hans dotter), Glädje sorg och misär (om livet naturligtvis) och en Cornelis Vreeswijk-cover. Här och där hör jag både välfunna formuleringar och snyggt gitarrspel.
Citat: "It's the price you pay for being right"
Höjdpunkt: den sorgsnaste banjo jag någonsin hört.
Jag hade förstått att Äldstebröderna inte spelat så mycket tillsammans, men jag hade inte begripit att det här var deras urpremiär tillsammans. Jag hade e-brevledes fått beskrivningen "folk-indie", och det är nog ingen dum beskrivning. Honnörsorden var melankoli, engelska texter och många instrument. Duon spelade akustisk gitarr, elgitarr, banjo och mandolin, och stämde om sina gitarrer. Bra samspel och lite stämsång.
Citat: "Och jag tror att det finns mening med det här"
Höjdpunkt: De två sista låtarna.
De två vispoeterna Mancan och Helene spelade tillsammans den här kvällen, och alternerade mellan hans och hennes låtar. De var både rutinerade och bra.
Jag tyckte allra bäst om de två sista låtarna: Helenes Vår hemlighet ("Låt mig gå nu. Jag vill ha tillbaks mitt liv. Jag är inte rädd för dig.") och Mancans Du hör en annan sång i ditt öra än den jag spelar för dig ("En gång hade du världen... du fick den så många gånger men fattade ingenting.")